jag är en sån där person du kan göra glad med bara ett leende, vem som helst kan ge mig ett leende och göra min dag. för jag blir glad när jag märker att andra är lyckliga. vem blir inte glad av det? om en människa i kassan på ica ger en ett varmt leende och bara "ha en trevlig dag" eller en über trevlig skoförsäljare inne på din sko säger "guuud, dom här skorna är såååå snygga, jag funderar själv på att köpa dom!" vid kassan så kan man ju inte annat än "yes, fan vad bra jag är!". lycka är något som jag ofta känner, att vara glad är något som är så enkelt för mig, att skratta är något som jag bara gör, så fort jag får chansen. men när jag blir ledsen gråter jag, när jag blir arg så gråter jag floder. jag går lätt från toppen till botten om jag väl trillat dit. därför håller jag saker inne, för att andra inte ska behöva ta min skit. jag är ledsen för de gånger jag till slut bryter ihop. men vad skulle jag göra utan er som får ta det? ni vet precis vilka ni är. jag är så tacksam. jag är lyckligare än jag låter nu, jag är så himla lycklig. för jag har hittat min drömkille. min prins. jag har världens underbaraste vänner som alltid finns, medans jag har andra som inte förstår. som inte förstår när de sviker. för jag kan inte prata.

jag är en sådan som låter andra bestämma, som ställer mig på båda sidor, som inte ställer sig på någon sida. en sådan som aldrig vill ha bråk, för jag klarar inte höja rösten. jag brister. jag är ledsen niclas. när allt går ut över dig för ingenting, när jag ångrar mig efter någon minut och vill att du ska acceptera mitt förlåt. för saken är den att jag blir inte arg när jag ska.

jag var på begravning för min mormor i våras. men jag är så säker på att när vi svänger in vid hennes hus ute vid särö, mammas barndomshus, det i tegel, med alla gamla fina möbler, med morfar i en tavla på pianot. då kommer hon komma gående på grusgången mot oss där jag försöker komma ut genom bilen utan att stickas av alla granar. jag är säker på att hon kommer komma där, för mormor är stark. hon klarar sig igenom varenda sjukdom och tumör. trots att hon är 85. och när vi kommer in i huset kommer jag i smyg gå bort till godis skolarna med dom godisarna som vi inte äter hemma. påvägen tillbaka kommer jag se dom där läskiga örn ljusstakarna. men ute i köket står hon med resten, som alltid, lagar sina goa biffar. ingen kan göra lika goda som hon.

jag tog inte tiden jag behövde från henne. det tar inte en vecka att gå från bra till borta. det var vad jag trodde.